kristnabloggen

Under mina 20 år som frälst har jag ständigt förundrats över den stora otro som ligger över många som påstår att de är kristna.


Precis som med vänskap så märker man om den är äkta när situationer uppstår som kan vara svåra och mörka.


Jag har en LEVANDE tro på Gud och det tar sig tydliga uttryck. Min Gud säger genom sitt ord att jag förmår göra allt i Hans kraft. Och vad jag förstår så gäller Hans ord alla troende och finns därmed tillgängligt för alla dessutom. Men hur kommer det då sig att människors otro blir så tydlig när promblem såsom ekonomisk svårighet och sjukdom gör sig påmint!?


Det står ingenstans i hela Guds ord att kristna inte ska lida på olika sätt. Däremot kan vi med Guds hjälp och vår tro besegra våra hinder. Det första som Gud lärde mig som kristen var att STÅ PÅ EGNA KRISTNA BEN! Det behöver hundratusenals kristna få inplanterat i sig.


Om vi inte kan be och tro för våra nära och kära utan tvivlar liknar vi lärjungarna som blev livrädda när vindarna började blåsa ute på sjön i båten där Jesus låg och sov. Mästaren tillrättavisade sina efterföljare och kallade de klentrogna. Efter denna händelse växte de dock till i tron av förtröstan. Tyvärr ser det inte ut så hos de flesta i Sverige! Jag och Gud bryr sig föga om vad du har skrivet i din panna eller vilka gudstjänster du springer på. Vad kommer ut ur det du påstår dig göra?!


Fortfarande ser jag hur kristna ständigt kastar sig i armarna på allt och alla när minsta förkylning dyker upp. "Be för mig", eller för "mormor Stina", osv. BE SJÄLV människa!!!!!


Om du hade tro som ett litet senapskorn kunde du befalla både feber, förkylning och andra sjukdomar att häva sig upp och kasta sig i havet. Men om du aldrig lärt dig att vandra i tro på riktigt så räcker en nysning för att du ska börja gnälla, anklaga Gud och tvivla. En sådan människa säger Gud ska inte förvänta sig något gott av Herren.


Det är Guds ord som säger detta så skjut inte "brevbäraren". Det är inte mängden böner som räknas utan TRON! Hövitsmannen som själv hade befäl under sig visste att ett ord från Mästaren skulle räcka för att helande skulle ske med hans tjänare! Och så mottog han helandet också.


Jag blir så heligt vred när jag ser den ljumhet och lättja som råder i vårt land över vem Jesus är och vad vår tro förmår göra. Själv tar jag emot under, tecken, och mirakler dagligen. För att jag TROR!


Det religiösa är förkastligt och jag ser ständigt hur människor åker berg och dalbana i sina liv då de inte gjort Gud till nummer ett i sitt liv, och så blir de chockade när sjukdomar drabbar. Först då vaknar de upp och vill ha hjälp. Men vänder de sig till Gud på sina bara knäen och ber honom om förlåtelse för sin stora otro?! Nej i sitt högmod talar de lössläppta citat ur Bibeln och kräver att andra ska be! Jojo! Tro syns och hörs! Otro också!

I många år levde jag under kristna människor i sammanhang där man påstod att det var Gudomligt!
Dessa människor levde nititskt och ställde högra krav på sättet att "leva inför gud". Sen hände tydligen saker för exakt samma människor ser jag lite varstans och upptäcker att de inte alls lever som de lärde.


Hur kan människor som inför andra påstått sig både älska Gud och följa honom nu tjäna andra gudar helt öppet och ogenerat. Jag ser hur de som stod och förbannade alkoholens verkan nu gladeligen svingar bägaren utan minsta betänklighet! Kvinnor som stod i lovsången och såg fromma ut både svär helt öppet och räknar inte med Gud på något sätt i sina liv!

Självklart handlar det om att dessa själar aldrig haft en LEVANDE och sann relation med Jesus Kristus. De har "lekt" kristna och det som jag kände stort obehag inför har nu kommit upp till ytan!


Vissa kristna ledare som t ex står och predikar från predikstolen att det är förkastligt att dricka gör ändå detta själva fast i slutna rum. Man hycklar så att jag vill utspy deras hyckleri!


"Allt är tillåtet men allt är inte nyttigt"! Det religiösa ser fromt ut på utsidan ett tag och sen faller hela korthuset. Sanningen hinner ifatt dessa människor som bara spelade ett spel för att få vara med i ett större sammanhang. De är rätt många som fått oss andra att gå i ledband och följa "ordningarna" dvs göra som dessa ogudaktiga och lömska kristna krävt!

Vi som var nya, äkta och genuina i vår tro på Jesus blev helt enkelt bedragna. Jag har funnit MÅNGA både kvinnor och män på sistone som när det inte gick som de ville helt lämnat tron och som saknar all form av Gudsfruktan! Och Gudsfruktan är vishetens begynnelse. Att frukta Gud handlar inte om ett speciellt beteende utan om att låta Honom leda oss på rätta vägar för Hans namns skull.

Själv HATAR jag ljumheten! Den äcklar mig t o m. Jag avskyr inte människorna som hycklade men deras beteenden. Och jag vet nu hur lagen ställer till det för religiösa själar. Den dödar livet i Kristus. Ingen människa orkar leva efter lagen och istället för att från djupet lära känna Jesus så gömmer man sig bakom nya aktiviteter och korsfäster Mästaren ytterligare en gång!

Det finns inget lättare att göra än att hålla med föregående talare! Att vara smidig, inte sticka ut eller på något sätt väcka anstöt är något vi alla i viss mån försöker anpassa oss till.


Speciellt vi kvinnor vill att så många som möjligt ska tycka att vi är rara, gudomliga och innerliga varelser som helst ingen ska vilja eller kunna klara sig utan.


Och visst ska vi låta oss ledas av den helige Ande och växa till i den frukt som följer av att Gud får leda oss, men och här kommer jag med en stor brasklapp. Vi får inte bli mesiga på kuppen! Vår iver att smälta in och inte väcka någon slags anstöt gör tyvärr att vi många gånger trots att vi inte vill kanske ändå sviker Guds ord! Den sälta Guds ord talar om blaskas ut varje gång vi fjäskar!


Vi ska förmana varandra! Bara för att det funnits ledare som tagit förmaningen till något som det inte ska vara så kan vi inte undvika att säga till om och när vi ser att någon vi håller av är på väg åt fel håll. Vi kan inte heller gömma oss bakom bön.


Bön är absolut starkt och kraftfullt men om vi bara skulle be och aldrig tala till varandra och konfrontera sånt som ställer oss utanför Guds vilja hade vi inte behövts någon av oss.


För att kunna konfrontera synd eller annat som vill stjäla glädjen och kraft från oss måste vi först såklart ha plockat ut bjälken ur våra egna ögon. Först då är vi i rätt position att ta ut flisan ur vår broder och systers!


För ett tag sen träffade jag på en kvinna som absolut inte var redo för en ny relation. Hon hade i vredesmod lämnat ett äktenskap bakom sig och hade enligt henne själv "i bön kommit vidare". Jag kände igen den slags lögnen eftersom jag själv varit tvungen att ta den bjälken ur mitt eget öga.


Kvinnan blev vred när jag nämnde att hon behövde gå vidare och förlåta det som hänt. Döm av min stora förvåning när hon bara någon vecka efter vårt samtal både hunnit träffa ny man och förlova sig. Mannen i fråga hade inte ens låtit sänghalmen från sin förra fru svalna innan han nu slog följe med en kvinna som sprungit ifrån Gud och sanningen. Fast utåt sett såg det ju "fromt" ut. Religion gör dårskapen synlig för den som leds av Anden!


Jag konfronterade denna gång paret då jag kände visst ansvar för det jag såg framför mina ögon. Men de vägrade att lyssna och gifte sig efter några månaders relation. Det jag vill säga med denna berättelse är att vi alla har ett fritt val och att när skutan sen sjunker så kan vi inte skylla på varken Gud eller människor om vi vägrade lyssna på visheten.


Det smärtar mig också att se hur "gratulationer" strömmar till paret för att de båda säger att de är kristna och därmed tycks fått andra att tro att det räcker! Gud vill göra SITT verk i oss och för att Hans härlighet ska bli uppenbarad genom våra liv och handlingar så måste vi våga låta honom styra våra beslut och steg! Gud välsignar det som han har planerat och beställt! Det finns alldeles för många kristna par som skiljer sig bara för att de vägrade lyssna på Gud innan de ingick det heliga äktenskapet. Det räcker inte att ha en kristen "stämpel" i pannan för att få "godkänt" av Gud! 

Om man lever i okunskap och inte funnit sanningen ännu så har Gud fördrag med oss. Men när det kommer människor i vår väg som är kallade av Gud och talar hans röst och vi hårdnackat vägrar lyssna så får vi faktiskt skylla oss själva. Det är inte nåd att tvinga sin egen vilja på Gud. Jag lever hellre en dag i Guds vilja än tusentals utanför!

Det är något fridfullt över snön och jag förstår att svensken som annars håller sig kylig till evangeliet nu blir lite religiöst rusig och lättare anammar känslorna som de tror har med kärleken att göra. Och varför inte ta varje lägligt tillfälle i akt. Jag märker hur omgivningen på olika sätt lättare omfamnar det mesta. När vi igår kväll stod en hel skola och sjöng "nu tändas tusen juleljus" så var det inte svårt att ta på den högtidliga stämningen och även känna Guds närvaro!


I en skola där man annars inte direkt hyllar Konungars Konung så tog den helige Ande över och vi avslutade gårdagskvällens julavslutning med "julens glada bud att född är Herren Jesus Krist Vår Frälsare och Gud!


Om någon till äventyres fortfarande lever i villfarelsen att Gud bara rör vid människors hjärtan i en kyrkbyggnad behöver sannerligen tänka om och lära känna Guds Ande! För Gud rör vid människors hjärtan precis överallt där tillfälle och möjlighet ges. Han är inte beroende av platser, tid och anseende. Jesus vandrade omkring i alla slags miljöer eftersom han var intresserad av att söka upp det förlorade!


Vill man från djupet av sitt hjärta följa denna snickarson som gav sitt eget liv för din och min frälsnings skull måste man ta sin bekväma bakdel från religiösa byggnader och ge sig ut för att söka efter det hundrade fåret. För de finns överallt och väntar på att någon trovärdig Jesu efterföljare ska komma och lysa upp vägen!

Religiösa högtider utan ett verkligt andligt innehåll förlorar sin attraktionskraft och blir en slätstruken ceremoni utan verklighet som stjäl intresset för själva Kärnan-  det sanna och det äkta.

Materialismens gud har blivit dödssjuk – hans röst svagare.

Människan är skapad till att mättas endast med det som är verkligt och sant.

Utan detta blir själen sjuk, fattig och hungrig.

Vi har ätit oss proppmätta – ja till illamående med rätter som saknar både kraft och ingredienser för att tillfredsställa själens hunger och törst.

Kanske är det tid att vara modig och våga höra själens rop efter verkligheten.

Han som blev en av oss för att dela vår kamp – Han är också den som erbjuder oss en måltid tillsammans med Honom vid Hans eget JULBORD.

”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” Joh. 6:35.

Vi önskar att själens hunger skall mättas under år som ligger framför.

”Där profetia icke finnes, där blir folket tygellöst” Ords. 29:18.

Jag hade närmare 60 000 besökare på min blogg inne på Passagen. Då började jag känna att det jag gjorde hade betydelse. Människor skrev och gav mig uppmärksamhet. För det blev ju så, att man såg MIG och det JAG gjorde!

Djävulen och vårt kött är så bedrägligt. Även om jag ständigt sade och säger att jag ÄLSKAR Jesus så ställde jag mig i vägen för honom! Det blev mina ord och min blogg som syntes. Men Jesus då!?

Jo jag vittnade om honom och inte förrän den helige Ande och änglar började visa mitt hjärta vad som verkligen betyder något insåg jag min egen förskyllan av uppmärksamhet!

Kanske kommer jag en dag att ha ännu fler både besökare och människor som läser om det jag gör och mina ord fast jag tror det knappast. Åtminstone har jag äntligen förstått vad min Mästare menade då lärjungarna ivrigt frågade Honom om vem som var störst och bäst. 

Jag vill nämligen att Jesus ska synas tydligare i vårt land, och jag tror sannerligen att det innebär att många måste flytta på sig. Man sätter inte ljuset under skäppan. Och den kan vara vi själva. En blogg som handlar om Jesus kan istället vara en skäppa som skyler Hans verk och Honom! Det är inte på oss människor som de ofrälsta ska fästa sin uppmärksamhet på främst utan på den vi menar oss följa och tro på!

Jag tror inte att jag är varken ensam eller unik om att tro gott om mina motiv och tankar. Våra ambitioner om att "vinna världen" kan i första anblicken rent ut sagt se heliga ut. Men tål de att granskas!? Och håller de inför den Allsmäktige?


Lärde inte Jesus oss att den var störst bland oss som var alla andras tjänare eller tjänarinna?


Istället för att dra människor till våra egna upptåg så kan vi vara ljus som brinner i mörkret. Då får människor själva känna behovet och längtan efter Herren. Jag menar att vi ibland i vår iver att "göra Jesus" står i vägen för honom. Vi slänger oss iväg på uppdrag än hit och dit men hinner inte be och känna efter om det verkligen är Guds vilja vi gör!


Det är ju nämligen fullt möjligt att göra allting rätt enligt lagboken men ändå hamna utanför himlen!


Jag sitter hellre ned vid Jesu fötter och lyssnar på hans ord numera än rusar åstad och försöker göra något som han redan gjorde för över 2000 år sen. Läs inte mina förträffliga små texter främst utan följ Jesus från Nasaret och Guds suveräna ord!

Julen är en tid av försoning, romantik och andra slags känsloyttringar av allehanda slag. Och kanske är det mörkret som tidigt sänker sig ned över oss som gör att svensken blir mer berörd än annars.

Då ju mörkret för de flesta åtminstone har en lugnande inverkan så verkar vi trots julstressen vara mer mottagliga för att bli berörda av människorna runt oss!

Sommarmånaderna gör visserligen oss uppmärksamma på hur vi ser ut och vad vi gör men det är som om det ljuset nästan överskuggar våra andliga behov som julen och den mörka tiden mer verkar nå fram till oss genom.

Julen är ju en tid då vi förväntas både ge och ta emot! Ibland funderar jag på hur många gånger jag har predikat om Jesus för människor. Inte minst under denna perioden ska vi kristna ta "tillfället i akt" och berätta om frälsaren. Men ibland känns det nästan falskt och påklistrat. Jag har utvecklat en slags allergi mot det oäkta och påtvingade! Människor som inte bryr sig om hur andra människor verkligen har det och som aldrig skulle sitta ned i mer än två sekunder för att verkligen lyssna på sin nästa springer nu runt lätt maniskt och "vittnar" om det man läst i Bibeln.

Det fanns en tid då även undertecknad lätt påverkades av ord! När människor sade något så utgick jag från att det man sade var sant och stämde överens med orden man uttalade. Sen blev jag frälst på riktigt! Visserligen tog det många år innan jag började inse vad det innebär att Gud är god och älskar en glad givare t ex.

Det finns två diken som jag ser det. I det ena befinner sig den lagiska kristna själen som ständigt har dåligt samvete för att hon eller han inte pladdrar på tillräcklig "om gud" till andra. Denna typ av människa har ingen djup egen gemenskap, vilket tydligt märks och känns utan drivs av yttre påverkan och blir också lätt stött eller rent av aggressiv om man inte håller med om vad han eller hon säger.

Sen har vi den andra sorten som aldrig berättar om sin tro. Hon eller han lever som vilken ofrälst hedning som helst. Anpassar sig ständigt efter världen och använder sig bara av Jesus om en diskussion som inte väcker anstöt dyker upp!

Jag strävar ständigt efter att lära känna Jesus mer och därmed komma honom ännu närmare! Det i sin tur genererat visserligen handlingar men framför allt en frid och harmoni som jag tror att icke troende mest av allt söker febrilt efter!

Inte minst vittnar alla s k spa-upplevelser, rekreationsresor och dyl om detta enorma behov av att känna frid. Att sann frid först infinner sig när man börjar umgås med personen Jesus på riktigt kan jag berätta för andra när det jag har på insidan väcker ett äkta och genuint intresse hos de som inte vill eller anser att de inte förmår tro på Gud.

Jag vill gärna vara mitt ibland de som inte tror. Det är ju de som behöver se och förstå vem Gud är. Men jag vill inte lura dem eller mig själv för att få eventuella poäng här på jorden av andra kristna!

För mig är min relation med Jesus livsviktig! Avgörande! Utan honom förmår jag väldigt lite. Om jag säger att jag inte förmår något alls i egen kraft så ljuger jag. Och lögnen avskyr jag så därför måste jag säga sanningen! Jag kan fortfarande göra saker utan Gud men måste tillstå att ju längre tid jag vandrar med Honom desto mindre förmår jag göra utan hans medverkan!

Jag upptäcker mer och mer hur jag bara måste ha Gud i mitt liv hela tiden. Förut kunde jag åka iväg på massor av saker och trodde att det skulle behaga Herren. Så länge jag gjorde det med "kristna förtecken" så kändes det rätt okej. Så fel jag hade. Det är därför som det är så underbart att ständigt be Gud om att vara ledd av honom.

När människor tror att de vet precis vem jag är eller hur jag ska agera så tar den helige Ande över och gör något helt oförutsägbart! Anden leder mig dit han vill. Och därför blir människor som saknar en intim relation med Jesus nästintill galna på att det inte går att kontrollera mig och det Herren lägger ned i mitt hjärta!

Anden går vart den vill och ingen kan uttyda Herrens vilja förutom den som själv leds av samme Ande. Det är tragiskt när förhållandevis så många kristna helt missat Guds verkliga A-plan för deras liv. Många tror att ju fler aktiviteter och uppdrag de genomför desto närmare Gud kommer de. Men så är inte fallet.

Maria och Marta som ju var två systrar som båda trodde på Gud valde helt olika vägar i livet. Maria valde det goda och satte sig ned vid Jesu fötter för att umgås med honom, medans Marta valde att springa runt och försökte vinna hans gunst genom att vara präktig...

Jag ber och önskar att fler ska börja längta på riktigt och från djupet av sina hjärtan att ha en nära gemenskap med Gud! Det är inte främst "häftigt" att höra Guds röst tala. För mig är det en trygghet, förvissning och ett kärleksbevis ytterst på att min Herre älskar mig! När han talar till mig och jag lyssnar kan ingen eller inget mäta sig med det. Då blir jag salig och genuint lycklig!

Jag förstår numera bättre Bibelns ord om pärlan man vill köpa och därför säljer det man äger för att kunna betala för det som har evighetsvärde och betyder allt!

Det fanns en tid då även jag stod och skrek i tungor. Visserligen så skrek mitt innersta att det var fel, men lyssnade jag på den rösten?! Nej, jag lyssnade på mänskliga ledare och deras kommandon istället och så tystnade Guds röst inom mig. Jag blev istället en lydig kristen robot som förmodligen hade hamnat i helvetet om jag inte vågade bryta upp och likt Maria sätta mig ned ånyo och lyssna på Herdens röst....

Det jag har fått är så mycket mer dyrbart än allt annat här i världen! Jag byter inte bort det mot något och jag håller det för heligt och högt! Allt jag vill ha i julklapp Herre vilar i din famn!

Många kristna ber till Gud utan att för den sakens skull ha någon relation med Honom. Man tror att orden man uttalar i sig själv har något magiskt över sig som ska generera det man hett önskar!

Jag har många gånger fått styra upp bönesessioner som tenderat att urarta innan de knappt börjat! Man ber över sina s k "böneämnen" och man kunde lika gärna lekt någon magisk lek då man inte når Guds hjärta med det omogna beteendet!

Vi har en s k kristenhet som liknar ofullgånga foster mer än mogna Gudsmän och kvinnor. Ledare som ville växa i sina sammanhang började dela ut "välsignelser" likt en tomte på julafton.

Varken tomten eller oandlighet existerar i andevärlden som Guds ord talar om. Många har växt upp i sammanhang som tryckt på vissa bibelställen i Guds ord som gett slagsida åt hela Kristi kropp.

Framgångsteologin avskaffade allt eget ansvar och bärandet av det egna korset! Kvar blir en räddhågad skara som misstror den sanna Guden och som likt blinda får följer ledare vart de än går!

Man upptäckte efter ett tag att allt det ledarna stod och lovade att man som vanlig medlem skulle få inte längre verkar finnas tillgängligt. Den dörren stängdes när tillräckliga många människor och år passerat utan något s k bönesvar! Istället för att rannsaka ledarnas smorda munläder lägger man skulden på Gud och eventuellt det egna förminskade engagemanget i den lokala församlingen!

Inget är mer fel än att bygga sitt kristna liv på aktiviteter och upplevelser i "kristen regi"!





Att följa Jesus och bära sitt kors handlar om att överlämna livet i hans händer och det i sin tur sker först när man tar ansvar för sitt eget liv!

Om man följer människor så blir det deras fel när något går snett och därmed uteblir mognad och ansvar för den enskilda individen. Det blir alltid någon annans fel. I större sammanhang kan man lägga skuld på andra folkgrupper, människotyper och gör därmed alla oliktänkande som fiender!

Kristna har EN fiende och det är djävulen! Den kamp vi ska utstå är andlig. Att då ge sig hän åt att hänga homosexuella, muslimer, judar, prostituerade, sjuka eller andra själar är att göra tvärtemot det Guds ord säger. Vi ska ÄLSKA vår nästa såsom oss själva. Och alla människor är just vår nästa i Guds ögon.





Jesus kom för att frälsa världen och det rimmar då utomordentligt illa när man med kristna förtecken subtilt lägger skuld på rådande läge hos vissa grupperingar av människor. Det är andemakter vi ska strida emot som sanna kristna, men detta har många aldrig förstått då de saknar den andliga urskiljningen!

Jag har träffat högt uppsatta s k kristna ledare i vårt land som helt avsaknar den andliga urskiljningen och vars sammanhang kommit snett! Om människor inte själva har en levande RELATION med Gud så är det fullt möjligt att gå förlorad trots att man förenat sig under samma fana!

Det finns nämligen bara ett namn som frälser och det är Jesus Kristus! Bara i honom finns svaren på våra livsvandringar. När vi låter honom leda oss på rätta vägar för sitt namns skull så kan det innebära både smärta och svårigheter. Det är t o m så att Jesus berättar att det ingår i det sanna kristna livet.

Förföljelse för namnet Jesus har inget att göra med den dårskap som ibland kan stöta på patrull när den uppdagas!

Gud är mäktig och använder stenar i de fall då s k kristna vandrar på fel vägar och predikar mörker och avfall istället för andlig enhet och sann kärlek!

Vi är inte kallade att strida emot människor! Den som tror det lever i den största av villfarelser!

Det har funnits hela tiden förmodligen men mer subtilt än numera. Jag talar om högmodet och en mentalitet bland kristenheten i vårt land som avskräcker ofrälsta från att ta reda på vem Jesus verkligen är och det behövs en självrannsakan och helgelse värt namnet i de egna leden för att om ens längre kunna kalla sig för kristen och få Guds godkännande!


Om man ska kalla sig för något måste det finnas en trovärdighet bakom orden där handling sluter upp som bevis på att det man tror på verkligen existerar i det personliga livet!


Det går varken att lura Gud eller människor! Jesus är vägen och sanningen därmed hela livet och att ens få för sig att det går att lura honom genom viss uppsyn eller uppförande för att blidka etablissemang är rena rama dårskapen.

Jesus älskar människor! Det tog och tar sig vissa konkreta uttryck! Att säga att man älskar någon med ord och sen uppvisa ett helt annat beteende är både ointelligent men framför allt ogudaktigt!

Guds ögon överfar hela jorden och han letar efter de som med sina HJÄRTAN hänger sig åt honom!

När hjärtat är inblandad i det vi säger och gör så märks det så tydligt. Det går inte att lura innerlighet även om vältaliga och välsmorda läppar ofta försöker!

Jesus visar gång efter annan hur vi ska förhålla oss till andra och oss själva. Otaliga är alla berättelser om människor som Mästaren träffar på utmed vägen. Hur man kan missa det mest grundläggande i Jesu liv, nämligen barmhärtigheten och empatin är för mig helt obegripligt.

Antingen är man inte frälst eller så har man missat Guds ord totalt. Lika illa vilket som!

Om man ser någon människa lida nöd t ex så behöver man inte fundera ens över hur man ska agera. En sann kristen gör något! Ger till de fattige om och när möjlighet finnes.

Vi har utvecklat ett slags acceptabelt förakt mot fenomen i samhället där trosrörelsen bara är en av orsakerna till varför många som kallar sig kristna förmodligen aldrig når himlen.

Man har lärt oss en lära där orden och vissa handlingar ska uppvisa en slags perverterad perfektion som utesluter hjärtat och nåden fullständigt!

En homosexuell man, eller en muslimsk kvinna är främst människor! Skapade till Guds avbild. Hur ska vi kunna säga inför Guds ansikte att vi älskade alla människor här på jorden om vi exkluderar de som inte lever som läran säger! Vi har också lärt oss att "be" för människor som inte är som oss själva. Bönen blir ett substitut för att gå ut i världen och vara ett ljus. Det är lätt att gömma sig bakom religiösa dimridåer där orden självklart inte är förenliga med Bibeln. "Visa mig du din tro utan gärningar så ska jag med mina gärningar visa dig min tro". 


Jesus gör ju inget annat än varnar för den slags farisée som jag menar dominerar det vi kallar "kristenheten" i Sverige idag. Gudsfruktan som är vishetens begynnelse existerar inte. Man fruktar "PASTORN" mer än Gud och därav frukten!


Den barmhärtiga samariten hade av olika anledningar inte möjlighet att själv ta hand om den sargade man han fann utmed sin resa men han såg ändå till att den skadade fick rätt slags hjälp! Sverige har fullt av människor som är illa åtgångna men istället för att känna nöd bland kristna så har man fullt upp själv med att springa bland olika sammankomster och står inte på några egna andliga ben. Man har gjort sig totalt beroende av några få i pyramidens topp och att ta sig an de svaga runt i vårt samhälle lämnar man över till ett religiöst kollektiv där någon eller några styr.


Jesus umgicks med prostituerade, hallickar, och andra slags syndare för att visa sina efterföljare att nåden och kärleken vida övertäcker synden! Att gå ut och fördöma människor och deras sätt att vara på innan man visat på en annan väg är inte förenligt med Guds ord!

Jesus botade sjuka, drev ut onda andar, gav hopp åt de misslyckade, syn till de blinda och var först ett föredöme som människor drogs till. Han satte sig aldrig på några höga hästar och klappade sig för bröstet över sin präktighet, tvärtom. När han anklagades för sånt som inte alls stämde så var han tyst! Få kristna lider för namnet Jesus idag!

Vi är INTE kallade att försöka framställa oss själva som bättre eller mer märkvärdiga än någon annan. Det är tvärtom vårt beroende av Gud och varandra som ska dra världens blickar till oss.

En endräktig och innerlig samt trovärdig kärlek mellan kristna kan locka världen bort från det som på sikt bryter ned en människa. Att man bara umgås med likasinnade för att det känns tryggast och mest bekvämt har inget med en endräktighet att göra. Det är feghet och högmodet som bygger såna slags gemenskaper. Församlingen ska inte vara en plats för likatänkande utan ett förhärligande av det Jesus predikade.

Jag har varit i tillräckligt många sammanang för att slås av hur isolerade och introvärta man är och hur lite innerlig och trovärdig kärlek det verkligen finns! Därför har vi inte heller många kristna i Sverige idag. Vem vill ha det kalla och dömande som kristna står för idag? Inte ens Gud ger sitt samtycke till beteenden där man pekar finger åt varandra och dömer ut människor som inte är som en liten grupp anser vara det allena saliggörande!

Gud ÄLSKAR därför att han är kärleken! Tyvärr har vi så många sårade själar i vårt land att få förstår hur denna kärlek tar sig uttryck. Det är sant att godhet och snällhet hör ihop. Att nåd och barmhärtighet går hand i hand och att den som lider nöd ska få hjälp av de som har. Men under mina år i församlingstillvaron var jag rätt ensam om att ge!

Några gav pengar i en kollektbox men där verkade också givandet ta slut. Några hängav sig åt aktiviteter inom församlingsväggarna som behagade pastorn eller ledarskapet men utanför dörrarna blev man hård och cynisk mot de som inte var eller är med i samma sammanhang.

Det var mer en slags pinsam krampaktig kamp om att försöka få fler medlemmar än ett genuint intresse och omsorg kring hur andra hade och har det.

Jag har sett hur aktiviteter för och i församlingen uppslukade all fritid och hur man inte ens visste vad grannen hette. Självklart är det dårskap och helt tvärtemot det Jesus som förebild visade att vi skulle leva.

Självklart anser jag att vi ska ge varandra gåvor till jul! Maten, stämningen, alla härliga levande ljus och musiken som fyller själen med glädje hör också till. Fast ingenting skulle betyda något för min del om det inte var för födelsedagsbarnet själv, Jesus!

Han har betytt och betyder mest av allt i mitt liv och utan honom hade jag inte kunnat sitta här och gripas av allt det vackra som julen innebär. Hade inte kunnat se mina härliga barns tindrande ögon när pepparkakor bakas, klappar slås in och hela julen omfamnar oss allihopa.

Jesus du är verkligen vägen, sanningen och livet!

Jag har i min något nyupptäckta enfald ansett att vårt land saknar tro och vilken dårskap det ligger i den villfarelsen. Självklart finns här tro så att det svämmar över! Det är tron på en god Gud och att han sände sin enfödde son Jesus som ett försoningsoffer mellan människan och honom själv som svensken verkar ha svårt att vilja tro på!

Annars tror man både på tomtar, troll, astrologi, pornografi, hälsoindustrin, makt, pengar, och listan kan bli hur lång som helst på allt man sätter någon slags förtröstan till.

Förr besvärade det mig att jag fick konstiga miner från en del när jag berättade om min tro när någon frågade! Numera står jag för den och det jag tror på. Det är t o m så att jag tröttnat på att nästan be om ursäkt för min tro medans andra på intet sätt gör så med sina egna.

Vuxna människor som super sig fulla och ikläder sig halsdukar och tröjor med fotbollsklubbars namn på skäms inte ett dugg. De visar ju bara "vem de håller på". Deras tro på laget håller de inte inne med ett dugg, tvärtom. Några är t o m beredda på att slåss för att visa sin överlåtelse!

Jag slåss inte! Åtminstone inte fysiskt. Däremot finns det en andlig kamp att utkämpa varje dag som är angenäm eftersom den för mig närmare målet och slutdestinationen, himlen!

Härom dagen såg jag en slags syn framför mig. Det var ett kuvert och i det låg en utbetalning på beloppet 3 000:-. Jag kände mig lugn på insidan då jag förut fått många såna här "uppenbarelser" innan de ägt rum. Och ändå känner jag mig ödmjukt tacksam och mycket glad när synen idag blev till fysisk verklighet!

Min äldsta dotter som sen barnsben sett hur mirakelöst Gud hjälpt oss tusentals gånger tittade på mig idag med blanka ögon och t o m hon har nu äntligen insett att vi ALLTID i alla lägen kan lita på Gud. Hur många kan säga så om den eller det de tror på!?

Tack gode Gud för din godhet och nåd!

Det finns så många manér att bete sig på som på något sätt är tänkt att förvilla vår omgivning från att se vilka vi egentligen är. Ju fler såna här uppträdande vi framför utan äkthet och att vara genuina desto längre bort från oss själva kommer vi.

Jesus är för mig den äkta varan! Helt genuin och transparant och därför är det så skönt att umgås med honom! När jag ställer frågor får jag inte nödvändigtvis de svar jag alltid för stunden önskar men jag kan vara säker på att han ger mig sanningen och det är den jag älskar mest av allt.

Ett manér sänker värdet på vår äkthet brukar jag tänka. Att spela roller och iföra sig mask gör något med vårt inre som inte är av godo.

I Ordspråksbokens kapitel 29 och vers 25 står det att "Människofruktan har med sig snaror men den som förtröstar på Herren varder beskyddad".

Många människor i vårt samhälle både kristna och icke troende är just rädda för vad andra ska säga, tycka och tänka. Det är en fruktan för människor! Att respektera och älska "sin nästa" innebär inte att vi rädes honom eller henne! Men när vår frimodighet minskas för att vi fruktar andra människor så vandrar vi ut i egen kraft och saknar det skydd som bara Gud kan ge oss!

"Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Heb.1:7-9).

Jag har vandrat "min egen väg" i en del kristnas ögon eftersom jag har lämnat sammanhang där jag menar att människofruktan varit större än Gudsfruktan! Att ta sitt kors och följa Jesus kan just innebära att man måste lämna lokala byggnader i form av församlingar som av rädsla för människorna utanför samlats innanför murar för att "hålla ihop"mot världen. Vi är i världen men inte av den. Stor skillnad! 

Ingenstans i Guds ord läser jag att vi ska isolera oss och leva introvärt utan precis tvärtom! Att gå ut och göra ALLA folk till lärjungar (Matt. 29:19) är så socialt kompetent som det bara kan bli! Inte heller kan man som kristen gömma sig bakom "blygsel" eller andra synder. Gör upp med det men sitt för all del inte kvar i sammanhang där man inte konstant växer och utvecklas!

Då är risken inte bara stor utan sannolik att trädet dvs sammanhanget likt fikonträdet vissnar ned! Och vi vet ju vad Jesus sade till trädet som inte bar frukt. Han förbannade det och sen bar det aldrig någon välsignad frukt igen utan dog!

Det är bra att komma samman om motivet är rent och Jesus står i centrum! Men om inte Sonen förhärligas genom det sammanhang man förenat sig med så har man en plikt och skyldighet som kristen att följa Gud mer än människor och sammanhang! 

Visst är det ett pris att betala men hellre det än att gå evigt förlorad. Det hjälper ju inte att man gjort "allting" rätt för att nå himlen. Det är relationen med Frälsaren och hur vi förvaltar vårt kristna liv som tar oss till den himmelska evigheten och inte en sliskig enhet som bygger på "lika barn leka bäst" mentaliteten.

Rom. 8:26, så kommer ock Anden vår svaghet till hjälp; ty vad vi rätteligen böra bedja om, det veta vi icke men Anden själv manar gott för oss med outsägliga suckar.

Kärlekens lov, "När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var".

När jag var ett barn minns jag än idag hur min bön till Gud såg ut. Den innehöll många rop i förtvivlan och jag kom främst till honom när det var som tuffast. Jesus blev sista utvägen. Men min tro och framför allt mitt böneliv utvecklades så småningom och jag växte som kristen.

Sen kom jag med i trosrörelsen och jag är starkt kritisk med rätta idag till mycket som skedde där. Jag minns hur bönen efter ett tag blev slentrian och längtan efter mer av Gud och att lära känna Honom och Hans väsende byttes ut mot vad jag brukar kalla att "hacka i tungor". Likt en kulspruta for det ut tungotal slarvigt och att innerligt och enhetligt från hjärtat söka sanningen i Guds ord byttes snart ut mot ett lagiskt system och beteende som fjärmade personen Jesus från bönelivet!

På ren svenska blev det torrt, tråkigt och pliktskyldigt att be kollektivt. Det skadade även på sikt det privata bönelivet hemma. Mönstret som lärdes ut och sättet man bad på i det "stora" sammanhanget blev normgivande för bönen och jag vägrade låta det ske, men ändå upptäckte jag att glädjen i bön försvann.

Efter ett tag märkte jag dock hur Anden övernaturligt och helt naturligt lärde mig att be inifrån och inte haka på alla andra. När några tusen personer stod och skrek rakt ut(som om Gud är lomhörd)kunde jag inte koncentrera mig och jag såg inte heller personen och gestalten Jesus i detta sammanhang. Anden visade mig då tydligt att jag skulle dra mig undan i min kammare och där skapa en rätt sorts gemenskap som sen skulle ta mig bort från människor som inte förstod barnaskapets ande i vilken jag ropade, "Abba! Fader!".

Folk förundrades över hur jag alltid blev så välsignad av Gud! Hur jag fick bostad, pengar, materiella välsignelser, helande, upprättelse och att mina gåvor utvecklades. Hemligheten låg i min relation hemma med Jesus. Mitt vardagsliv med Honom! När församlingen inte kunde skapa en grogrund för en intim och nära relation med Frälsaren så drog Gud mig avsides så att jag kunde fortsätta genom den helige Ande att se hemligheterna som inte är dolda mer än för de som inte vill ge sig hän åt bön.

Vad är bön!? För mig är bön att vara ledd av Guds Ande! Och hur blir jag det? Genom att stilla mig själv och låta honom prata. I stora sammanhang är det nästintill omöjligt att höra Guds röst om inte alla stillar sina själar likt ett avvant barn, Ps. 131:2, "Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.

Den helige Ande vill ha vår fulla uppmärksamhet när han talar till oss! Alla störningsmoment runt oss måste för ett tag läggas åt sidan för att vi ska kunna förstå Guds vilja och mening med våra liv!

Verksamhet är bara en av många ting som dödar Andligt liv! Stress och en massa förutfattade meningar om hur vi ska eller inte bör be hindrar också från sann gemenskap med Treenigheten.

Jag har aldrig nöjt mig med att "bara" känna en person i treenigheten. Fadern, sonen och den helige ande är var och en betydelsefulla personer att förstå och lära känna. Det tar tid och måste få göra så. Ibland blir jag helt salig när Guds Ande kommer över min ande och vi i harmoni umgås! Den intima relationen med en levande Gud är värt allt! Men om man aldrig kommer dithän i sitt böneliv så blir den slentrianmässiga bönen som man lärt sig i ett sammanhang bara upprepningar och lag.

Bönesvar uteblir för egen del och ett dolt missnöje börjar gro! Jag hör ibland både öppet och mellan rader hur människor bär på en besvikelse mot Gud för att deras böneliv inte skjuder av liv. Precis som en ofruktsam livmoder kommer inget levande ur ett dött och tråkigt kravfyllt böneliv.

Det ska vara lustfyllt och underbart att be. Tänk dig själv att dina barn, vänner, grannar osv skulle känna sig tvingade att umgås med dig. Hur roligt skulle det kännas tror du!? Gud vill inte heller att vi kommer till honom p g a krav och olust. För att vi "måste". Vet du, vi måste ingenting!

Och jag menar att även jag har den helige ande inom mig. Många gånger under min period i trosrörelsen hade jag alla böner färdiga redan innan jag skulle be. Likt ett radband satt de uppradade och jag märkte först efter ett tag att den helige Ande vill leda åt ett annat håll. Inte minst minns jag hur vi var ett gäng på Livets Ord som satt under en s k "cellgruppsledare" som i sitt oförstånd kvävde allt andligt liv genom ett mönster som i sin tur ingick i ett "system".

När det helige Ande en kväll ville betjäna människor ville cellgruppsledaren stoppa flödet, men det gick inte. Att gå till cellgruppen blev nästan en utmaning. Genom vishet, som ju är att göra allt på bästa sätt kunde jag se hur den helige Ande på olika sätt kom förbi den lagiska ledaren. Men det gick bara under en period. För då cellgruppsledaren inte lät sig ödmjukas så gjorde Gud något annat. Gruppen splittrades och vi som fortsatte att flöda i enlighet med Rom. 8:26 kom vidare!

Jag vill uppmuntra dig idag till att söka nya vägar i ditt böneliv om det börjat gå slentrian och du inte känner andens närvaro! Börja med att vara helt ärlig och öppen inför Gud. För egen del brukar jag säga till Gud att han ska leda mig i bön. Jag kapitulerar från mig själv, vilket är skönt och nyttigt. Inte bara ber jag HERREN leda mig på rätta vägar för Hans namns skull, Ps. 23, utan jag säger till Honom att jag tänker sitta helt tyst och stilla tills jag känner Hans Ande röra vid mig.

Ibland sitter jag tyst och bara inväntar Guds beröring. Andra gånger kan jag stilla be i tungor och Gud vet exakt var jag är lättast att nå! När jag är ute och promenerar, i min sängkammare och även i duschen. Då är jag stilla och har funnit ro. Om jag skulle berätta hälften av alla bönesvar som HERREN gett hade det tagit veckor! Jag har också tagit vad jag kallar ett kvalitetsbeslut vad gäller mitt böneliv. "-Herre hjälp mig att aldrig rabbla tomma ord och må alla mina böner bli besvarade och uppfyllda i enlighet med ditt allsmäktiga namn, amen.

Jag avstår hellre bön än sår fruktlöshet! Det jag inte har tro för ber jag inte. Kan kanske låta märkligt men jag vill inte lägga energi åt sådant som jag inte får sanktion från Herren att han vill att jag ska be om. Jag litar på Gud så mycket efter år av relation att jag numera inte vill hänge mig åt sådant som inte bär frukt. Jesus förbannade fikonträdet som inte bar frukt och jag har bestämt mig för att inte ödsla kraft och tid på att be min vilja! Gud leder mig genom sin Ande med outsägliga suckar. Därför blir jag inte besviken på Gud längre. Det sparar tid och kraft och ger inte heller fienden något utrymmet åt att plåga mig.

Ps. 91:10  säger att INGEN plåga ska nalkas min hydda! Amen! Det finns t ex män och kvinnor som i åratal har bett för en och samma sak utan att ha fått bönesvar! Det tär naturligtvis på hjärtat att ständigt be för något man inte ser resultatet över! Jag har hört så många människor berätta att de i både tio och tjugo år bett för släktingars frälsning osv. -Ska man då inte göra det? Jo man ska alltid be när och om Anden manar. Men sen måste man släppa det och gå vidare. Och även vara öppen för att det man ber över inte nödvändigtvis är något man har tro för.

Ibland hör jag hur folk berömmer sig av att de "minsann" bett i trettio år och till sist blev tant Agda frälst! Härligt! Underbart! Att hon blev frälst menar jag, men att det skulle ta så lång tid kan vara ett resultat i att den som bad dels inte hade tro för sin bön och kanske också underlät att konfrontera personen ifråga! “Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Hebreerbrevet 11:6).

Hur vet vi att tron finns i vårt liv!? Bönesvar! När lärjungarna inte lyckades driva ut en ond ande ur en pojke så frågade man Mästaren Jesus om vad anledningen till detta misslyckande bestod i.


Jesus som predikade med makt och myndighet och inte som de skriftlärda menade att det var deras bristande tro som ställde till det för dem. Och Guds ord är sanning så alltså är det inte Gud det är fel på!

Jag skulle t ex aldrig gå in och handla om jag inte visste att jag hade teckning på kontot eller kontanter att betala med. Inte heller ber jag längre böner som jag vet att min tro inte räcker till. På så sätt undviker jag att ge djävulen något tillfälle att anklaga mig och Guds ord för att inte fungera. Gud är densamme, idag, igår och så ock till evig tid.

Det finns tusentals bloggar och bloggare som talar om vad Bibeln säger. Ibland förundras jag över hur det ena stället överträffar det andra i att tala om för oss andra hur vi ska och måste leva för att Gud ska ha fördrag med oss!

Man kan läsa bibelcitat i mängd och ändå känner jag en slags tomhet i det som skrivs. En känsla infinner sig som handlar mer om präktigheter i skrivarens hand än om att predika Jesus från Nasaret som trots allt är vår Herre och Frälsare!

Det är lätt att vara präktig som kristen om man haft lagen som en ständig följeslagare. Själv växte jag upp och fick tidigt rollen som den "lydiga" och mycket "fina flickan". En rätt skön och behaglig stämpel i första anblicken men också väldigt ansträngande och tuff i andra.

Jag tilläts inte att göra fel. Och tillät inte mig själv heller att göra misstag. Ständigt förväntades att det jag gjorde skulle vara korrekt och bra, och med tiden insåg jag inte hur en känsla eller rent av andlig boja lades i min själ. Trots att Gud skapat mig med en enorm glädje och stor medkänsla med andra människor upptog perfektionen mer tid och utrymme av mig än allt annat!

Min iver att vara mina föräldrar till lags och omgivningen visste inga gränser! Då mina föräldrar aldrig blev nöjda mer än för stunden fanns där ständigt nya "pretto" uppgifter att uppfylla!

Pappa hade ett bibelcitat som han alltid och ständigt både som nykter och full bankade in i min själ och det var "Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som HERREN, din Gud, ger dig". Allt jag tänkte, andades och gjorde handlade just om att "hedra" mina föräldrar! Trots fysisk misshandel och psykisk terror så var det jag som barn som skulle hedra mina föräldrar genom att stå ut och inget säga!

Jag krävde aldrig något i retur och hur skulle jag kunna det. Ständigt hörde jag talas om vad som förväntades av mig men aldrig om vad som skulle kunna bli mig givet!

Jag var en asket tidigt har jag förstått som vuxen. När misstag begicks behövde ingen straffa mig. Det gjorde jag så bra själv! Att leva under lagen gör att man å ena sidan lider av högmod men också å andra sidan att man ständigt slåss mot förkastelse. Det hör ihop.

En lagisk människa kan ena sekunden döma sin nästa för att i andra predika om nåden! Orden är bibliskt korrekta men hjärtat finns inte med i det som sägs. Därför kan en duktig och smord predikant få med hela sammanhang i sin strävan efter perfektionen men så fort någon faller(vilket ju alla gör)i sammanhanget så känner han eller hon sig värdelös och inte duglig att få vara med.

Ingen är ju värdig mer än sonen men genom Guds nåd har vi tillträde till nådens tron och kan därmed ta emot syndernas förlåtelse. Det är en stor skillnad i att leva utan Gud och drivas av "slump" och populistiska vindar! Att man som kristen eller frälst valt att följa Herren men ändå gör fel är en helt annan sak.

 

Gud vet om att vi människor ständigt begår misstag och ju mer vi inser vår egen ofullkomlighet desto större blir tacksamheten till den fullkomliga. Det skapar i sig den tryggheten på insidan som Jesus visade när båten på det stormiga havet gjorde lärjungarna livrädda. De var rädda eftersom de inte ännu fruktade Gud mer än omständigheterna! Man kan anta att lärjungarna framtill dess ständigt känt sig trygga med att ha överhuvudet hos sig. När så den egna tron prövades så uppstod rädsla och den tro man själv skulle ledas av satt inte förankrat i det egna livet ännu. Ju mer och längre lärjungarna umgicks med Jesus växte deras tro!


Lagens förbannelse som Paulus talar om innebär inte att lagen i sig är en förbannelse utan att förbannelsen är något som lagen medför eller uttalar. "Lagens förbannelse" är följaktligen den förbannelse - de konsekvenser - som drabbar var och en som bryter mot lagen. Vi däremot som är friköpta genom tron på Jesus från lagens förbannelse har genom nåd, dopet i vatten och i helig ande alla förutsättningar att leva rättfärdighet genom tron på sonen. Gud fattade för länge sen att ingen människa klarar av att leva efter lagen utan nåd!
 




Lagen och perfektion skapar ett utanförskap och det vill man ju absolut inte känna så därför blir man om möjligt ännu "lydigare" ordet och märker inte att man avskärmar sig från personen Jesus Kristus. Kvar blir ett andligt skal som ser fint ut på utsidan men som på insidan är ett smutsigt obrukbart kärl som bara lyder av rädsla för mänsklig auktorietet men som inte följer Mästaren när han kallar!

Och Gud vet hur jag alltid lydit föräldrar och auktoriteter! Inte någon gång under hela mitt liv har jag t ex sagt emot mina föräldrar eller visat uppror! Jag var en lydig slav och min själ var till slut inte min egen! Att bli det andra kräver handlar inte om någon tjänarmentalitet som Gud talar om i sitt ord!

Att vi ska älska varandra som trossyskon, och att det är saligare att ge än att få handlar inte om att vi ska vara utan och försaka alla egna önskningar och behov. "Be för att er glädje ska var fullkomlig" står inte i motsats till att vi ska tjäna. "Den är störst bland er som tjänar mest" handlar inte heller det om att misshandla sig själv nästan till döds för att förtjäna en sista plats släpandes in i himlen.

Inte heller märkte jag eller upplevdes det som att lagen var tråkig att uppfylla, tvärtom! Jag gladdes oerhört över mina egna framsteg och när andra runt mig föll i synd på olika sätt tog jag det som intäkt för att min lydnad var det rätta!





Just därför har jag trots gåvorna Herren valt att lägga ned i mig haft svårt att ta till mig nåden som ju är en oförtjänt favör! När människor rökt, druckit alkohol och jag helt avstått har jag känt mig rättfärdig medans "de andra stackarna" inte varit på väg åt rätt håll. För mig blev ett långt tat handlingarna så mycket viktigare än kärleken att jag nästan blev en farisé själv.

Hade det inte varit för min ständiga tacksamhet över allt Gud tagit mig igenom och det beroende jag fått till honom p ga min svaghet så hade jag förmodligen fortfarande stått och pekat finger åt en hel värld som är på väg att gå förlorad! Jesus kom för att frälsa världen. Inte för att döma den. Och den av oss som är utan synd ska kasta första stenen. Gode Gud hjälp mig att inte kasta fler stenar i mitt liv, amen!

Då jag själv är en enastående ensamstående mamma och tillika kvinna så har jag en speciell plats i mitt hjärta för kvinnor i min egen situation! Inte så att jag går runt och tycker synd om tjejer för att de inte har män, bort det. Däremot tror jag att vi som drar hela lasset själva har en del erfarenheter och vishet att hämta från varandra. Vi kan vara ett oerhört stöd och tröst när så önskas!

Det är förmodligen en Guds gåva och på intet sätt något jag kan berömma mig av själv när jag berättar att avund mot andra kvinnor aldrig legat för mig. Jag har alltid sett mina medsystrar på jorden som Gudomliga resurser och även om jag ibland både irriterats och känt ilska över fenomen så har åtminstone inte avund gjort sig påmint.

Ensamstående mammor kan lätt känna sig utanför gemenskaper av många olika orsaker. Bara det att vi måste stanna hemma och ta vårt ansvar för barnen gör att vi lättare isoleras och t o m glöms bort eller tas för givet!

Min rätt långa erfarenhet som ensam mamma är att det oftast är jag som ställer mig villig till att passa andras barn medans hjälp för egen del varit bristvara. Det har jag inte haft ont av egentligen mer än de gånger då hälsan prövats på olika sätt. Min erfarenhet har också många gånger visat hur god Gud är och ibland undrar jag om han inte ger oss ensamma mammor en alldeles speciell nåd!

Det får inte vara "fult" längre i någon kristens ögon att ha gjort eventuella misstag bakåt. Om kristna människor tänker "misstag" så fort de ser eller hör talas om ensamstående och enastående mammor och pappor så har de misslyckats i att förstå vem Gud är.

Lagen dömer och nåden sätter oss fria! Det är inte alla som har förstått den innebörden men jag har så smått insett att Guds nåd inte dömer, eller sätter en själ i träldom. Antingen förlåter Gud oss våra synder eller så har inte Jesus korsfästs och uppstått igen. Men det vet vi ju att han har gjort!

Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: 'Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän! Men Visheten har fått rätt av sina barn, Matt. 11:19

För lagiska människor dvs fariséer är allting som inte sker perfekt fult och syndigt! Och den som lever efter lagen korsfäster Jesus om igen! Antingen dog Jesus en gång för alla och tog därmed ALL vår synd och skuld på sig eller så måste vi precis som under gamla förbundet offra för att blidka en vred Gud!

Jag har själv levt efter lagen! Följt den till punkt och pricka. Ansett mig vara mindre syndig än många andra och idag ler jag stort åt det högmodet! För hjälp vad jag föll! Lagen håller inte måttet inför Sonen som offrade sig själv en gång för alla. Varje gång jag försökte göra allting rätt så förminskades Jesus betydelse! Jag hamnade framför Honom! Men det ville jag inte se eller förstå.

Därför var Gud tvungen att rulla mig rejält i smutsen för att jag skulle börja inse hur mäktigt det offer är som Jesus gav! Alla våra offergåvor faller till föga inför det Jesus gick igenom. Alltså förstår jag först nu varför Jesus blev så hatad av lagiska människor. Fast kristna som lever efter lagen idag skulle aldrig erkänna att de inte älskar Jesus, tvärtom.


Därför säger Guds ord att det inte hjälper att man med sina ord eller handlingar försöker skaffa sig favör i himmelriket. "Jag känner er inte" säger Gud när människor både profeterat, bett, kastat ut demoner och agerat självrättfärdigt! För det är inte det som frälser en kotte! Nåden och tron däremot gör oss värdiga att kallas Guds barn! Ensamma mammor som av olika anledningar står utan man fysiskt är inte övergivna av Gud på något sätt om de inte valt att lämna honom förstås!